kertan.blogg.se

Har tillbringat helgen i Torsby för att få lite träning inför tjejvasan. Jag och mamma åkte skidor i den berömda, men ändå konkursade ski-tunneln. Det blev skidåkning tre dagar på raken, och nej det är inte kul, men förmodligen en väldigt bra träning för hela kroppen. Hade nämligen känningar ända från huvudet ner till vaderna efter att helgen var över, värst var det nog i armarna, de känns fortfarande.

Första kvällen så lyckades jag ramla i en nedförsbacke. Och då talar vi inte om att trilla och slå sig lite granna, utan kastas raklång fram på mage. Mjukt kan tänkas, men kändes som att alla organ bytte plats + att huvudet fick känna på snön också. När mamma kom tillbaka och undra vart jag blev av så möttes hon av en skratt/gråtande skid-atlet (jag) som gick med skidorna i handen ned för backen (att en tunnel ska behöva ha såna backar, ler).

Sen började det som vi haft väldigt kul åt i efterhand. Nämligen, vilket håll vi skulle åka ut åt. Jag ville fortsätta åt det hållet jag var på väg eftersom jag inte skulle åka mer och visste att jag snart var ute ur tunneln om jag fortsatte framåt, men mamma menade på att det var bättre att åka tillbaka åt andra hållet, annars kom vi ju ut på fel ände av tunneln... Jag förstod inte nå vad hon mena. Vadå fel ände? (Den går ju runt så till vida att start och mål är på samma plats, men dock två olika tunnelingångar till samma tunnel). I tron om att jag fått en hjärnskakning eller liknande eftersom jag inte hängde med i hennes resonemang om olika ändar så följde jag med när mamma skulle visa "änden" på tunneln. Och väl där så kunde vi ju bara konstatera att mamma var den av oss med hjärnproblem, just då iaf, annars står nog jag för dem... När hon förstod att hon åkt betydligt längre vad hon trott så vart hon dock glad. Hon hade ju åkt 2 varv och räknat det som 1, gång på gång, på gång...
 
Kan du se änden på tunneln?